Panzisjukhuset
Ett biståndsprojekt som fått världsryktePanzisjukhuset i Bukavu i östra Kongo-Kinshasa är inte vilket sjukhus som helst, utan en av de få institutioner som fungerar i ett land i totalt kaos. Idag har sjukhuset över tre hundra bäddar, men i praktiken handlar det om det dubbla. Hjälpbehovet är enormt och sjukhuset är en ljuspunkt mitt i allt lidande.
Från början var det tänkt att sjukhuset skulle bli ett vanligt regionalt sjukhus. Men på grund av de senaste tio åren av politisk oro i området har vården varit tvungen att koncentreras på psykiska och kirurgiska insatser för våldtagna kvinnor. De senaste fem åren har över 10 000 våldtagna kvinnor behandlats på sjukhuset. Varje dag kommer tio nya fall till sjukhuset, som har ett upptagningsområde på över 100 mil utanför staden Bukavu. Patienterna kommer ofta till sjukhuset efter att ha vandrat till fots i veckor, berättar chefsläkare Denis Mukwege, kirurg och obstetriker.
Hans arbete har rönt stor internationell uppmärksamhet inte minst av FNs dåvarande generalsekreterare Koffi Annan. En av Röda Korsets högsta chefer sa så här efter att träffat Mukwege och sett arbetet han bedriver under de mycket svåra förhållanden som råder i området. ”Nu har jag mött den manlige motsvarigheten till Moder Teresa.”
Läs mer om Panzisjukhuset på deras egen hemsida
Läkare besökte Panzisjukhuset på initiativ av Medpanel
Genom ditt läkaryrke är du en viktig opinionsbildarna för den sjukvård som är livsviktig för tiotusentals människor i tredje världen.
"Åk dit om du inte varit där , du är garanterar inte samma människa efteråt" Bengt Sköld, Distriktsläkare Hönö vårdcentral
En flugsmällare som räddar liv
I sexton år har han arbetat i Afrika som läkare varav större delen i Kongo/Kinshasa. Den finska kirurgen Veikko Reinikainen har vid flera tillfällen tvingats fly från sjukhuset undan rebellerna, ändå återvänder han gärna till jobbet han brinner för.
Sin kärlek till arbetet i Afrika är grundmurat. Han kände tidigt att han hade en mission att fylla som läkare där ute. Efter specialistutbildning i kirurgi och tropikmedicinkurs i Uppsala var tanken att han skulle jobba i Etiopien, men planerna fick ändras när militärregimen plötsligt stängde landet för all utländsk arbetskraft, så det blev Kongo istället.
När jag besökte Panzisjukhuset i Bukavu i Kivuprovinsen i östra Kongo för en tid sedan fick jag följa några operationer som Veikko utförde. Inne i den primitiva operationssalen stod en man med flugsmällare i handen iklädd full operationsutrustning.
– Han är vår viktigaste medarbetare, skojar Veikko medan han påbörjar en akut blindtarmsoperation. Det vi mest är rädda för är att få en infektion som följdsjukdom av operationen och som gör hela vårt arbete ogjort.
Panzisjukhuset i Kivuprovinsen och filialsjukhuset i Lemera, samt sjukhuset i Pinga uppe i det starkt gerillaberörda området utanför Goma är de sjukhus Veikko Reinikainen har arbetat på de senaste 14 åren. Nu är han hemma för en period tillsammans med sin fru Mirja som är barnsjuksköterska och som också varit med och arbetat i Afrika.
Vad är den största tillfredställelsen i ditt jobb?
– Det kan vara så enkla ingrepp som att operera klumpfötter på barn, vilket är väldigt vanligt här nere. Efter operationen kan barnen gå igen, springa, leka och spela boll. Det värmer inombords. Stunder som dessa känner jag att mitt jobb faktiskt gör skillnad. Det gäller också alla krigsskador vi får in, säger Veikko.
Han är den siste som vill amputera och i flesta fall lyckas teamet rädda patienternas både armar och ben.
– Här hemma kan vi alltid skicka folk vidare till olika specialister, i Afrika får vi lösa allt själva oavsett om vi kan eller inte. Det är bara att göra det bästa av situationen att försöka så länge det finns det minsta lilla hopp, säger Veikko som nu är hemma på en välförtjänt viloperiod i Finland.
Som ett exempel på detta berättar han om en man som fick ett träd över sig med en stor inre blödning under hjärnhinnan som följd. Mannen blev efter några veckor så dålig, att Veikko inte mera såg något hopp utan bedömde hans tillstånd som hjärndöd.
Patientens broder krävde ändå att vi måste göra något. Mannen var ensam familjeförsörjare med sju barn. Vi hade bara snickarverktyg till vårt förfogande, hammare och stämjärn. Efter femte hålet kunde vi tömma ut 200 ml koagulerat blod.
Nästa dag vaknade han och blev helt återställd efter några veckor. Det var ett under att han överlevde, en upplevelse man bara får vara med om här nere.
De senaste åren har han fått kontakt genom Internet med läkare i Finland och Sverige som han kunnat kommunicera med och fått råd och tips i vissa besvärliga situationer.
Har du själv något råd till läkare som skulle vilja jobba utomlands, undrar jag.
– Det är att skaffa sig så bred kompetens som det är möjligt. Anestesi är jätteviktigt, eftersom det är en kompetens som ofta saknas, säger Veikko Reinikainen.